Jazz av ädlaste märke
bjöds då vibrafonisten Lars Erstrand i torsdags gästade Lidingö
Jazzklubb med sin grupp Lars Erstrand Four. Lokalen var fullsatt och
publiken satt som förhäxade medan klassikerna spelades en efter en.
Lars Erstrand har spelat flera gånger tidigare på jazzklubben och
är Sveriges mest kände och meriterade vibrafonist. Han har spelat med
Lionel Hampton och även gjort en konsert tillsammans med Benny
Goodman. Men swingmusiken har han fortsatt att spela främst med gruppen
Swedish Swing Society, medan han med gruppen Lars Erstrand Four spelar
en annan slags jazz och blandar låtar av lite olika slag.
Någon Goodmanklassiker finns med. Ett be bop-potpurri bjuder
de på. Men det mesta är lättlyssnad och publikvänlig jazz åt det mer
coola hållet och ibland hörs även latinamerikanska rytmer. Det är en
skön och mysig musik som även ovana lyssnare skulle kunna njuta av.
ALLA i bandet är duktiga musiker, men det hjälper inte att
Bertil Fernqvist gör många fina solon på sin elgitarr. Lars Erstrand är
ändå kvällens stjärna. Då är det inte för några direkt sprudlande solon
han är så uppskattad. Hans 78-åriga kropp gör ett visst motstånd mot
alltför livliga utlevelser. |
Snarare lirar han stadigt på och det
är som om publiken känner att han med sin erfarenhet och sin osvikliga
känsla bjuder på något som med tiden börjat bli väldigt exklusivt. Det
finns allt färre gubbar i hans ålder som hänger med och kan spela den
här musiken med sådan äkthet. Ingen annan kan göra det på vibrafon.
Just för att tempot för det mesta under kvällen var ganska lugnt
framkallade de snabbaste och svängigaste låtarna de största applåderna.
Det kändes också som om trummisen Björn Sjödin levde upp lite extra då
han fick slamra lite mer. Han och Arne Wilhelmsson höll sig annars mest
i bakgrunden, där de gjorde ett stabilt jobb.
LYCKLIGTVIS KOM många Lidingöbor dit för att lyssna. I
lokalen fanns inte många utrymmen kvar att sitta på och på slutet blev
det stående applåder. Lars Erstrand som inramade framträdandena med
mycket roligt och erfaret mellansnack avslutade då med en låt och ett
sista ord.
- En gammal vän till mig, Lionel Hampton sa, att om publiken hänger
kvar och inte vill låta bandet gå, så spela en fin ballad så ska du se
att de snällt går hem.
Det gjorde alla och många hoppades nog att få se gruppen återvända
en gång till. |